lördag 17 april 2010

.......

Ja allt som jag ser så nära med dig
är läppar som ber kom älska med mig.

fredag 16 april 2010

Jag vet vem som tröstar Knyttet iallafall.

Ibland går ju inte livet som man tänkt sig. Stora kärlekar falnar, andra kärlekar dyker upp, och grytor med mindre trevliga ingridienser rörs om och provsmakas med en bitter efterton.

I skrivandes stund sitter jag i min gamla lägenhet, helt ensam. Mannen jag delade den med är ute på välförtjänt galej, skönt, eftersom tankarna virvlar runt som om de befann sig i en tumlare på kemtvätt.
Jag ser hans tomma whiskyglas och tänker att hans dyra vanor fortfarande sitter i. En gitarr ligger slängd på soffan som vittnar om att han kanske spelat en trudelutt eller två. På stolen ligger en införskaffad Mc-jacka, jag ler åt tanken att han uppgraderat fallfärdiga vespan till någonting tyngre.
Mannen jag en gång älskat på gränsen till vansinnets brant har gått vidare, och en tår formas sakta i ögat, en väldigt sentimental sådan. Han känner mig mer än någon annan, han orkade med allt det dåliga jag hade och bjuda på, men älskade mig villkorslöst ändå. Det skär i hjärtat att kärleken inte räckte till. Hjärtan blev krossade, hjärtan gick vidare, hjärtan blev glada, ledsna, arga och besvikna, medans vissa hjärtan satsade fullkomligt otippat på varandra.

Ibland dyker kärleken upp på knepiga slingerstigar, ibland måste man våga satsa, annars vet man inte vad man missar. Jag lämnade mitt gamla liv och vann ett nytt, som en klok väninna sa.

Mitt rätta val befinner sig 193 cm över trottoaren, och stoltserar med ett tillhörande bmi på 18. Lika barn kanske ändå leka bäst, trots att han ser ut som en smyckad julgran när han drar på sig alla sina attiraljer runt handlederna. Där handlederna tar slut börjar armarna, och i de har jag legat och blivit vaggad när ledsna tårar fallit. Han förstår, lyssnar, och försäkrar att vi ska fixa allt tråkigt tillsammans.

Så tack Kristoffer, tack för att du finns och fångar upp mig när jag som mest behöver det.