Hemmafru.

Jag är förkyld.

När jag tänder en cigg kommer det bara ut rök ur ena näsborren.

Jag sitter iklädd ett natlinne med rosa dödskallar som är märkt med en barnstorlek, plus ansiktsmask. Nu skrattar jag jättemycket för jag ser så konstig ut.

Tänkte fota eländet men min andra hälft har snott kameran.

Tomten är här!

Jag hatar att betala för mig på spårvagnen. Inte för att jag är speciellt fattig, utan det är väl mer principskäl som spelar in. Nu har julafton kommit redan i oktober, och jag kissnar ner mig av skadeglädje.

VÄRLDENS GOASTE ARTIKEL:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.479944-full-kontrollantchef-jagade-fuskakare

Vad tänkte han med den lilla gamen?

SKÅL PÅ DIG OCH HAPPY HALLOWEEN!

It's hard for me to say i'm sorry.

Idag fick jag ett sms.

"Förlåt då! :) do do do do do do do do do"

Så nu sitter jag i soffan och berättar detta för min hund, ni vet mattvätaren.

Tatti testar tvätta matta.

Såhär ser det ut när min hund pissar på mattan och den ska renas från hundurin.

BU!

Jag såg den inte ensam, men fick mardrömmar halva natta iallafall.

I samma veva berättade en rar liten kines för mig att mitt tatuerade tecken på axeln inte betyder det jag trott i 16 år, nämligen "Galenskap/wickedness". Istället är jag gaddad med "Jag är hemsökt".

Så jävla passande!

Kalla rätter och brusten tillit.

Jag avskyr när man tar mig för givet. Det är en riktig horribel känsla. Vänner, ex, bekanta, nästan alla i min närhet lyckas med detta konststycke som får mig att vilja testa lång frivillig koma.

Nu har jag fullständigt fått nog av allt bajseri på min person.

Har fått nog av att folk ljuger, beter sig som om de lever i en enda stor Sunwing resort, ifrågasätter min intelligens, Ljuger lite till, behandlar mig illa, bla bla bla, kan fortsätta forever.

Många gånger har jag vänt fina kinden till, många gånger har jag ryckt på axlarna och försökt höja mig över detta beteende. Men nu har jag insett att nog får vara nog. Hämnd är en rätt som serveras bäst kall, att förlåta är inte gudomligt, att ge tillbaka med en riktigt fet käftsmäll är det nya svarta!!!

Blä.

Så jävla trött på precis allting.

From USA with love.

Jag har fått svar från prisonboy!

Mitt senaste projekt är ju brevväxling med en kåkfarande Vato Loco på andra sidan Atlanten.

Han skriver bla;

HANS RELIGION ÄR ASATRO

24 NÄTTA ÅR ÄR TIDEN SOM SKA SPENDERAS I HANS NYA HEM

ALLA PÅ KÅKEN ÄR DÅRAR UTOM HAN SJÄLV

HAN FRÅGADE IFALL JAG KUNDE STÄLLA EN MENTAL DIAGNOS PÅ HONOM.

Jag fortsätter min korrespondens och fortsätter den med ett öppet sinne.

Pfffftttt.

Jag verkligen älskar det faktum att min pv har många kvinnliga vänner. Vissa av dem har jag mutat över till min sida, för vissa av dem klickar jag med så pass mycket att jag nästan umgås mer med dem än vad han själv gör. Hurra för Sofior, Emmor, Linor, och allt vad ni nu heter.

Det är en intressant grej detta, att någons vänner blir gemensamma vänner.

Nu är dessa töser riktigt goa töser, och jag tror inte någon av dem skulle fippla bort sin intelligens med att säga eller agera riktigt korkat. I min naiva värld är det så.

För rätt länge sedan ringde en kvinnlig kompis till pv'n. I bakgrunden hörde jag dem prata på telefon, i bakgrunden hörde jag henne säga; "Amen nu är ju jag kär i dig".

Detta uttalande har egentligen inte stört mig på något sätt, men det stör mig att en kvinnlig intelligens faktiskt skulle kunna vara smartare än så, och inse när man ska hålla en flabb stängd.

Jag har.

Jag befinner mig nog i ett litet töcken.

Jag vet inte vad jag gjort, vilka som var inblandade, när, var eller hur det hände.

Vad jag däremot vet är:

Jag har sett Michael Monroe hänga på en balkong från sina knäveck.

Jag har dansat en framtvingad kebabdans.

Jag har skrattat så att tårarna sprutat.

Jag har älskat, hatat, älskat igen, och älskat ännu mer.

Jag har insett att mina vänner är roliga vänner.

Jag har insett att gräset ÄNTLIGEN är tillräckligt grönt för att vilja stanna på sin egna tomt.

Jag har känt mig fullständigt hopplös, men insett att så inte är fallet.

Jag har släppt detta med att vara perfekt.

Jag har skrivit brev till människor andra skulle kalla för riktigt pack.

Jag har kräkts i en rosa hink.

Jag har gjort så mycket mer, men orkar inte skriva om det.

HUND VS IGELKOTT.

För att citera Janne Josefsson:

Ska det vara såhär, ska det vara såhär?

Så är det liksom.

Just nu i PimPims huvud:

Jaha..jaja. Matte har köpt ny toalettrulle till mig. I rosa. Mitt bajs ska alltså ligga i en grisaskär påse. Måste hon gaya till min image ett snäpp eller hundra hela tiden? Sicken menskossa hon är med. Helt störd. Skriker och vrålar om kvittenfrukter. Jag menar; KVITTEN? Varför samlar hon såna? Och min nya pappas matorgier hela tiden, vad f*n är det om? Jag ska ju äta små portioner, inte så stora att han veckar till mina fettvalkar på ryggen och låtsas spela dragspel.

Äsch jag skiter i vilket. I hallen står en soppåse de glömt att slänga med, jag plöjer igenom den på natten i vanlig ordning. FTW! Höhö, Amatörer!

KÄRLEK.

Den största kärleken av dem alla är den till ett par skor. Ändlös, sann, okonstlad, ren och fullkomligt överväldigande.

Sedan förstår jag inte riktigt vad du menar när du kallar mig substanslös och ytlig.

paddor, mjölk och lite häxbränning.

Jag har precis tittat klart på en intervju med Bingo Rimer som Malou Von Sivers gjorde. Jag hatar Malou. Tycker så instinktivt illa om denna padda till programledare. Skämmes Malou, skämmes!

För att göra en lång historia kort, gick hela samtalet ut på att Paddan nedvärderade arma flickfotografen, kallandes honom b.l.a för "mellanmjölk", och ifrågasatte hans live och leverne.

Bingo är en mycket trevlig och sympatisk människa, medans ormtungan Malou borde dra en gammal kaftan över sig och hålla sina åsikter djupt inne istället för att låta dem fladdra loss på bästa sändningstid.

HÄXA, HON ÄR EN HÄXA! BRÄNN PÅ BÅL!

På tal om intervjuer, igår snackade jag musik med mannen, myten, legenden; Mats Drougge.

Även han en mycket trevlig prick, med ypperlig musiksmak. En sann rockräv som dessutom pysslar med Sveriges bästa tidning-Slitz.

Flera av mina vänner gick lite i taket när jag berättade om min intervjudate, alla har vi väl läst "Andra sidan Alex?"

Jag tycker inte man ska haka upp sig på petitesser. Vaddå liksom? Tänk vad tråkigt allt vore om världen bestod av just mellanmjölksmänniskor?