Under resans gång insåg jag att mitt resesällskap är smått underbart.
Det bästa var nog att vi höll sams. Fast det gör vi alltid, nästan alltid i Sverige med.
Kanske smög sig något litet tjafs på när vi missade en avfart på stora elaka motorvägen. Men det var allt.
Var jag mig i världen vänder så står han där vid min sida, finaste Kristoffer.
Och tur är väl det. För vi har bestämt oss för att stranden ni ser på bilden ska ses igen i höst.
Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar