PimPim.

Detta är ett jättejobbigt inlägg.

Jag har fattat ett mindre trevligt beslut. Jag har lämnat bort min hund till bättre betesmarker. Nu bor han på landet hos en finfin familj med stor trädgård där han kan tassa runt på sina små pinscherben och få all kärlek han förtjänar.

Då husse fått ett jobb som innebär resa landet runt hela tiden, så fick PimPim inte så mycket uppmärksamhet, och någonstans på vägen blev allt bara pannkaka. Men alla sagor får ett kärleksfullt slut, även denna. PimPim har en ny mamma och pappa, Lina och Ola, som är fenomenala på att fostra små fyrbenta. Han kommer till och med överrens med familjens katt. Och sånt händer verkligen bara i små hundsagor.

Att fatta osjälviska beslut är inte lätt, men ganska nödvändigt ändå. PimPim är supersaknad, men jag vet att han kommer få det 100 resor bättre i sitt nya lantliga hem, precis som de små fula barnen i bullerbyn.

Slutet gott, allting gott, förutom en saknad i mitt hjärta som kommer att göra ont ibland.