Folk som korsat min väg kapitel1.

Manlio Giordano.

Vettifanken var jag sprang på honom, men en mer spännande människa får man leta efter under guds märkliga himmel.

Manlio pluggar till hjärnkirurg. Fatta grejen, hjärnkirurg. Triljoner år bakom en skolbänk, för att sedan disskiera vårat coolaste organ, och få nobelpris för besväret.

På fritiden är han koncertpianist med. De flinka läkarfingrarna jobbar sig igenom allt det dära fina klassiska som är så underbart oldschool att man bara baxnar bort stjärten från alla stolar.

Han är en hejare på schack med. Detta högst logiktänkande tidsfördriv trodde jag var min grej. Men ska jag spela mot honom kan jag lika gärna kapitulera efter tre drag och återgå till att bygga lerslott på förskolan. På den nivån är det.

När jag fyllde år för massa år sedan kidnappade han mig till en kristallkroneprydd sal, tillhörande hemliga freemasonsällskapet. I salen fanns det en flygel, som han sedan körde loss på iklädd frack, för min skull!

Detta var den finaste presenten jag någonsin har fått, och ingenting kommer någonsin att toppa den upplevelsen.

Jag tror att min tokiga hjärna bebos av små aliens ibland, så jag vet vem jag ska kontakta när det kommer till att börja gräva i den, var så säkra!