MARIA.

Jag ska berätta en liten sordid hemlighet för er. Den har legat djupt begravd i min kropp, men nu släpper jag den fri.

Jag har aldrig varit speciellt svartsjuk av mig. Tills den dagen jag började pola med mitt lammkött, och han berättade om MARIA.
Maria och han är bästisar. De har de alltid varit. Jag har själv en bästis av manligt kön, så inget konstigt med det. Maria och Kristoffer har känt varandra forever, pluggat, gått på bal, rest, skvallrat, gråtit, skrattat, ja, ni vet,  hela bästiskittet.

För mig har det varit viktigt att vara på god fot med min killes vänner. Så jag blev ju döglad första gången jag skulle träffa denna mytomspunna kvinna. Min första tanke?

DET-DÄR KAN-DU-GLÖMMA-KRISTOFFER-ATT-DU-SKA-HA-EN-BÄSTIS-SOM-SER-UT-SÅDÄR.

Jag kände hur det började ryka ur öronen, hur alla mina svartsjukedemoner kom till ytan, och mina instinkter ville klippa av henne håret och trolla dit 100 vårtor i hennes vackra ansikte.

Numer ser jag Maria som en av MINA finaste vänner. Hon är  fortfarande förtrollande vacker, och detta vackra har jag ramat in och hängt på en plats i köket. Jag har ärligt talat stulit henne från min kille, och vill alltid ha henne i mitt liv. Maria, du får mig att känna mig som en regnbåge ibland!

Alla har vi våra små hangup's till hemligheter, så här har ni min!