Lika äckligt som att äta bajs.

Snart är det val, och vi ska rösta.

SD har mopsat upp sig riktigt ordentligt, och det skrämmer mig att lekstugan Sverigedemokraterna snart förmodligen kommer att leka vidare i riksdagen med sin totala avsaknad av partipolitiska program.

Det som skrämmer mig mer är att jag har rätt många vänner som självmant lever utanför samhället/bidragsfuskar/lurar staten/är dumma i huvudet. De väljer att parasitera på andra, helt enkelt. De väljer att lalla rundor hemma och ha fredag hela veckan. Och vi får snällt betala deras fritid som mestadels består av ölhäveri ur egen ficka i form av skatt.

Jag har även folk i min umgängessfär som faktiskt inte kan jobba av olika anledningar, fast de hemskt gärna vill. De vill inget hellre än att bli betrodda med ett arbete; något meningsfullt, och en okej lön som säger hej på kontot varje dag den 25:e. Är inte detta helt sinnessjukt så säg?

Jag har aldrig varit arbetslös. Jag har aldrig levt på bidrag. Fattig har jag varit, men jag minns inte riktigt hur det kändes. Jag har inte pengar som gräs hemma, men jag tycker ändå att jag kan unna mig grejer som resor några gånger om året, skor, och dyra hårförlängningar hos frissan. Det är MINA ihopjobbade pengar, alltså är det min fulla rätt att lägga MINA sedlar på detta, eller hur?

Och nu till det som får mig att gå fullständigt i det polska taket:

Parasiteringen/oförståendet/idiotismen:

Herr X är en bekant, som lever på andra. Han vill göra så, tycker det är bekvämt, varför knega när staten betalar hans leverne?

I somras var vi ute på ett av stadens vattenhål. Han ville att jag skulle bjuda honom på öl. Varför skulle jag det? "Jag har så lite pengar" kaxade han fram. AMEN JOBBA DÅ FÖR FAN!

Han hittar alltid dumma fruntimmer som han lever på, myglar sig in hos andra som är för korkade för att se vilken parasit han verkligen är. Gud, jag vill verkligen ge honom en fet käftsmäll så att han vaknar upp och luktar på kaffet.

HERR Y är inte bättre han. Han spelar i en annorlunda liga som innebär blåsa försäkringskassan. Hans liv, som i min mening kan jämställas med misär, består av inget vettigt alls. Herr Y har även satt ett barn till världen. Hur den kontakten dem emellan är kan ni ju själv räkna ut.

Jag kan dra hur många exempel som helst, men väljer istället att sakta men säkert sålla bort dessa nobodys ur mitt liv. De tillför mig inte någonting. Jag lägger hellre min energi på att stötta andra som verkligen har det jobbigt. Allt annat skulle nedvärdera min intelligens.

Jag tycker att driftiga studenter ska belönas istället. Jag tycker att singelmammor som bollar studier, barn, och ett heltidsjobb på det ska ha mer klirr i kassan. Alla ni som är någorlunda ambitiösa och som vill något med era liv, just nu är ni mina idoler. Ni människor därute som är SJUKA PÅ RIKTIGT av olika anledningar, och ändå ser lite hopp i era liv, ni ska fanimej bli presidenter.

Världen är orättvis, men när man själv bidrar till detta så ska man stenas på torget!