Ja allt som jag ser så nära med dig
är läppar som ber kom älska med mig.
lördag 17 april 2010
fredag 16 april 2010
Jag vet vem som tröstar Knyttet iallafall.
Ibland går ju inte livet som man tänkt sig. Stora kärlekar falnar, andra kärlekar dyker upp, och grytor med mindre trevliga ingridienser rörs om och provsmakas med en bitter efterton.
I skrivandes stund sitter jag i min gamla lägenhet, helt ensam. Mannen jag delade den med är ute på välförtjänt galej, skönt, eftersom tankarna virvlar runt som om de befann sig i en tumlare på kemtvätt.
Jag ser hans tomma whiskyglas och tänker att hans dyra vanor fortfarande sitter i. En gitarr ligger slängd på soffan som vittnar om att han kanske spelat en trudelutt eller två. På stolen ligger en införskaffad Mc-jacka, jag ler åt tanken att han uppgraderat fallfärdiga vespan till någonting tyngre.
Mannen jag en gång älskat på gränsen till vansinnets brant har gått vidare, och en tår formas sakta i ögat, en väldigt sentimental sådan. Han känner mig mer än någon annan, han orkade med allt det dåliga jag hade och bjuda på, men älskade mig villkorslöst ändå. Det skär i hjärtat att kärleken inte räckte till. Hjärtan blev krossade, hjärtan gick vidare, hjärtan blev glada, ledsna, arga och besvikna, medans vissa hjärtan satsade fullkomligt otippat på varandra.
Ibland dyker kärleken upp på knepiga slingerstigar, ibland måste man våga satsa, annars vet man inte vad man missar. Jag lämnade mitt gamla liv och vann ett nytt, som en klok väninna sa.
Mitt rätta val befinner sig 193 cm över trottoaren, och stoltserar med ett tillhörande bmi på 18. Lika barn kanske ändå leka bäst, trots att han ser ut som en smyckad julgran när han drar på sig alla sina attiraljer runt handlederna. Där handlederna tar slut börjar armarna, och i de har jag legat och blivit vaggad när ledsna tårar fallit. Han förstår, lyssnar, och försäkrar att vi ska fixa allt tråkigt tillsammans.
Så tack Kristoffer, tack för att du finns och fångar upp mig när jag som mest behöver det.
I skrivandes stund sitter jag i min gamla lägenhet, helt ensam. Mannen jag delade den med är ute på välförtjänt galej, skönt, eftersom tankarna virvlar runt som om de befann sig i en tumlare på kemtvätt.
Jag ser hans tomma whiskyglas och tänker att hans dyra vanor fortfarande sitter i. En gitarr ligger slängd på soffan som vittnar om att han kanske spelat en trudelutt eller två. På stolen ligger en införskaffad Mc-jacka, jag ler åt tanken att han uppgraderat fallfärdiga vespan till någonting tyngre.
Mannen jag en gång älskat på gränsen till vansinnets brant har gått vidare, och en tår formas sakta i ögat, en väldigt sentimental sådan. Han känner mig mer än någon annan, han orkade med allt det dåliga jag hade och bjuda på, men älskade mig villkorslöst ändå. Det skär i hjärtat att kärleken inte räckte till. Hjärtan blev krossade, hjärtan gick vidare, hjärtan blev glada, ledsna, arga och besvikna, medans vissa hjärtan satsade fullkomligt otippat på varandra.
Ibland dyker kärleken upp på knepiga slingerstigar, ibland måste man våga satsa, annars vet man inte vad man missar. Jag lämnade mitt gamla liv och vann ett nytt, som en klok väninna sa.
Mitt rätta val befinner sig 193 cm över trottoaren, och stoltserar med ett tillhörande bmi på 18. Lika barn kanske ändå leka bäst, trots att han ser ut som en smyckad julgran när han drar på sig alla sina attiraljer runt handlederna. Där handlederna tar slut börjar armarna, och i de har jag legat och blivit vaggad när ledsna tårar fallit. Han förstår, lyssnar, och försäkrar att vi ska fixa allt tråkigt tillsammans.
Så tack Kristoffer, tack för att du finns och fångar upp mig när jag som mest behöver det.
onsdag 10 mars 2010
Ode to Anntin.

Titta på denna bild och berätta vad ni ser.
De flesta skulle säga skumpa, en blondin, och Tatiana i en stulen Åhlenskeps.
Men jag ser någonting helt annat.
Jag ser en fantastisk människa som aldrig dömer någon. Jag ser en kvinna med så mycket k*k i brallan att John Holmes framstår som moder Teresa. Jag ser ett fruntimmer som jag kanske inte känt sen barnsben, men som på något sätt trillat in i mitt liv och gjort vissa hörn av det så mycket ljusare med sina kloka ord och varma kommentarer. Jag ser någon som pysslar med husrannsakor på sitt jobb och visiterar massa suspekta män i tullen.
Detta är vad jag ser, detta och så mycket mer, men det får inte plats just här.
Var rädd om era privata små skyddsänglar som vakar över er axel när livet inte går som man vill. Min ängel heter Anntin, vad heter din?
tisdag 9 mars 2010
Det är ju inte rätt, men man kan ju göra så?

Så många frågor, så få svar. Snälla hjälp mig någon.
Varför har jag små fjädrar/vita dammpluppar i mitt hår?
Varför konsumerar jag Bon Jovi-ballader som om de vore en lina eller fem?
Varför ser mina knän ut som om de vore en plommonansamling?
Varför sprang kompisen runt i i ring skrikandes att någon gjort honom förvirrad?
Varför tappades det 4 flarror skumpa rätt i backa på centralstation?
Varför kan jag inte andas normalt?
Varför övar jag tango med en golvmopp?
Körde all in helt enkelt under 2 dagar, ja visst var det så?
fredag 5 mars 2010
I tried to call but i don't know what to tell you, i leave a kiss on your answering machine.

Jag tror på sagor. Jag tror i mitt ibland naiva sinne att det goda segrar, att karman dyker upp när man minst anar det och gör sitt. Speciell vänskap ska man vara oerhört rädd om, för tro mig, en dag kan den vara borta.
Så vad hände med flickan, pojken, musikern och lucifer?
Efter många om och men, och rätt mycket vatten under ledsna broar, ringde pojke upp flicka. Kanske några dagar, eller t.o.m år försent, men ändå.
Resultat:
Många cigaretter brann upp i göteborg, men ännu mer ursäkter blev sagda i Norrköping. Tårar fälldes, frågor fick förklaringar, samveten lättades, men framförallt så jublades det i flickas hjärta då Lucifer har blivit förpassad dit hon hör hemma.
I skrivandes stund gråter flickan igen (VAFAN!) men det är bara för att hon är så himla glad, och inser att det finns en regnbåge igen som binder samman två punkter. Det kommer bara att ta lite tid för den att få alla sina färger tillbaka. Men tror man på sagor, då kan fanimej allting hända, inte sant?
P.s Hallelujah, nu kan jag lyssna på "Boys of the summer" med DonHenley igen utan att kollapsa av nervösa sammanbrott. d.s
onsdag 3 mars 2010
Bambi på hal is.

Idag var ett stycke brun luvtröja ute och vädrade sig jungandes "Common people" i solskenet.
..Men förstod inte att ljudvolymen i mp3:an inte riktigt bräckte falsksången tillräckligt.
Förstod däremot att sångaren i nämnda band är en pralin till sexikon.
Musiker, nästan två meter lång, smal, iklädd trashig t-shirt och skinnjacka.
(Har minsann sett på Youtube.)
Fast i en perfekt värld skulle han vara blond med.
Fortsatte stampa takten till Pulp men hade i åtanke att jag skulle kunna göra en fuckin fetare cover-version av den trudelutten. Log åt tanken och fortsatte fumla mig själv runt på isgatan.
Har lagt upp en passande bild, men sedan kom jag ju på att Bambi inte kan äta jordgubbar. För då dör hon. Känns fel på nåt sätt även om rådjurssadel är en delikatess som de säger i branschen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)